Ingen ersättning – varför

Varför slutade försäkringsanstalten betala ersättning trots att jag skadade min axel vid ett olycksfall i arbetet? Varför anser försäkringsanstalten att min sjukledighet beror på förslitning trots att jag inte hade några problem med min axel före olycksfallet i arbetet?

Denna sida är avsedd som hjälp för arbetstagare som drabbats av olycksfall i arbetet och för arbetarskyddsfullmäktige, arbetarskyddschefer och arbetarskyddsombud som ger dem råd på arbetsplatsen samt för chefer. Sidan beskriver kort några typiska skadefall där ersättningen från arbetsolycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen leder till besvikelse samt varför försäkringen inte täcker en uppkommen skada.

 Försträckningsskada i ryggen

Försträckningsskador i ryggen är vanliga skadefall. Enligt medicinsk erfarenhet läks en försträckning vanligtvis på några veckor. Om läkningen drar ut på tiden orsakas symtomen vanligtvis av en sjukdom oberoende av försträckningsskadan, till exempel ischiassyndrom.

Med ischiassyndrom avses diskbråck i ryggen som orsakar smärta som strålar ner i benet. Diskbråck uppstår inte vid en vanlig försträckning om disken är frisk. Ischiassymtom orsakade av en degenererad disk kan däremot uppträda första gången i samband med en försträckning. Då är orsaken till symtomen inte den rörelse som orsakade försträckningen, utan den redan tidigare sjuka disken.

Diskbråck ersätts som en följd av olycksfall endast i sådana fall där ländryggen utsätts för en kraft med mycket stor energi. Detta kan hända t.ex. om man faller på rygg från hög höjd på ett hårt underlag eller föremål.

 Knäskador

Knäleden är en sammansatt led som förbinder lårbenet med skenbenet och knäskålen. Man får lätt ont i knäet vid stukningar och slagskador.  Eftersom knäet är en bärande led är det också utsatt för förslitningssjukdomar. En lätt stukning eller ett lätt slag mot knäet kan sätta igång en besvärlig smärtspiral i ett slitet knä, även om det tidigare har varit mer eller mindre symtomfritt.

Ledbandsskador hör till de vanligaste knäskadorna och oftast är orsakssambandet med ett olycksfall klart. Smärtor som uppstår i ett redan tidigare skadat knä behöver ändå inte nödvändigtvis bero på olycksfallet.

En bristning (ruptur) i menisken kan bero på ett olycksfall. Menisken kan också brista på grund av att den är degenererad. En menisk som blivit skör på grund av degeneration kan brista utan olycksfall, exempelvis då man reser sig efter att ha suttit på huk. Ersättning betalas endast för meniskruptur som uppstår till följd av olycksfall.

Vanliga knäskador är också urledvridningar av knäskålen, vilka kan ske helt eller delvis. Om en urledvridning sker av strukturella orsaker, utan yttre faktorer, är det inte fråga om ett olycksfall. Detta kan hända till exempel när man dansar eller reser sig efter att ha suttit på huk.

Broskuppmjukning är en rätt vanlig sjukdom och ofta den enda orsaken till knäsmärtor som kan konstateras vid undersökning. Broskuppmjukning ersätts inte av arbetsolycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen.

 Axelskador

Axeln är människans rörligaste led och degenerativa förändringar i den med åtföljande inflammationer är mycket vanliga, särskilt hos äldre personer. Undersökningar har visat att mer är varannan person som fyllt 50 år har degenerativa förändringar i axelleden, även om förändringarna inte ger symtom under normala förhållanden.

Typiska degenerativa förändringar i axelleden är bland annat uttunning av rotatorkuffsenan eller inlagring av kalk i den, partiell ruptur av senan, svullnad i en slemsäck, vätskeansamling i senskidan kring bicepsmuskelns längre sena, osteofytära pålagringar på skulderbladskammens utskott eller artros i leden mellan nyckelben och skulderblad.

Den degeneration av axelleden som normalt hör till åldrande minskar axelledens förmåga att tåla olycksfall.  När frågan om ersättning för en senruptur i axelleden ska avgöras måste man därför överväga vilken betydelse sjukdomsrelaterade faktorer har i sammanhanget. Degenerativa förändringar utgör inget hinder för ersättning om olycksfallet kunde ha förorsakat en bristning även i en frisk sena. En frisk sena kan brista om man faller direkt på axeln till exempel i skidbacken eller vid cykelåkning. Däremot brister en frisk sena vanligen inte exempelvis vid en normal lyftrörelse, när greppet om något slinter eller vid ett lätt ryck.

I många fall kan full visshet om degeneration och dess verkningar endast fås genom bilddiagnostisk undersökning. I allmänhet måste degenerationens verkningar dock bedömas utifrån faktorerna kring själva olyckshändelsen och eventuella tidigare sjukjournaluppgifter.

 Bristning i akillessenan

Enligt medicinsk uppfattning brister en frisk akillessena i praktiken inte även om den tänjs kraftigt, såsom när man tar sats för ett hopp eller tar mark efter hoppet eller när man lyfter ett tungt föremål.  En bristning i akillessenan beror nästan alltid på mikroskopiska degenerativa förändringar i senan, så små att de inte går att se med blotta ögat.

Även om alla degenerativa förändringar i organismen tilltar med stigande ålder kan degeneration av akillessenan endast konstateras hos en del, hos det stora flertalet behåller senan sin hållbarhet. Degeneration av akillessenan kan därför betraktas som en symtomfri sjukdom, som ofta ger sig till känna vid en vanlig ansträngning i samband med idrott eller utlöses när man halkar vid ett olycksfall. Huvudorsaken till bristningen är alltså inte olycksfallet eller en kraftig tänjning av senan, utan degenerativa förändringar i senan.

 Bråck i bukområdet

Med bråck avses en öppning eller försvagning i bukväggen genom vilken en del av innehållet i bukhålan kommer åt att tränga ut i en av bukhinnan bildad bråcksäck. Ett synligt tecken på bråck är att bråcksäcken fylls, vilket vanligen sker vid ansträngning. Tidvis kan bråcksäcken vara tom och då syns ingen utbuktning.

Om den utbuktande bråcksäcken konstateras i samband med ett olycksfall i arbetet eller vid en arbetsrörelse får den försäkrade lätt den uppfattningen att olycksfallet eller arbetsrörelsen är orsaken till själva bråcket. Ersättning söks oftast för ljumskbråck, ibland också för andra bråck i bukområdet. Med ett fåtal undantag är det dock inte olycksfallet – och än mindre arbetsrörelsen – som orsakat bråcket, utan de har bara lett till att man upptäckt det synliga tecknet på bråcket, den utbuktande bråcksäcken.. Bråcket i sig är medfött eller har utvecklats senare i en medfödd försvagning i bukväggen. Ibland har bråck kunnat uppkomma på grund av en operation eller en sjukdom. Ett bråck som uppkommit på det sättet ersätts inte av arbetsolycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen även om den utbuktande bråcksäcken, det synliga symtomet på bråcket, uppkommit i samband med ett olycksfall i arbetet.

I mycket sällsynta fall kan bråck förorsakas av kraftigt våld direkt mot buken, varvid en krosskada uppkommer på det utsatta stället. I sådana fall finns det också andra tecken på vävnadsskada, bland annat blödning i vävnaden, och vid operation syns vävnadsskador.

 Ömhet orsakad av arbetsrörelse

Lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar innehåller särskilda bestämmelser om ömhet orsakad av arbetsrörelse. Med det avses icke-olycksfallsrelaterad ömhet hos muskler och senor. Det gäller lindriga smärttillstånd som uppkommit hos en muskel eller sena i samband med rörelser som är utmärkande för arbetet och som orsakar påfrestning. Ömheten bör tidsmässigt och vad uppkomstmekanismen beträffar passa ihop med den enskilda arbetsrörelse som orsakat påfrestningen. Skador på ben- och broskvävnad eller sådana vävnadsskador för vilka ett medicinskt orsakssamband förutsätter ett betydande yttre olycksfallsmoment ersätts inte som ömhet orsakad av arbetsrörelse. Dessa kan omfatta t.ex. rotatorkuffsruptur i axeln eller urledvridning av axel- eller knäled. Inte heller smärttillstånd som uppkommit så småningom omfattas av ersättningen.

 Hjärnskada

En hjärnskada är en skada i hjärnvävnaden till följd av trauma mot huvudet. Diagnosen på hjärnskadan baseras på symtomen och de kliniska fynden i den akuta fasen och på fynden vid datortomografi eller magnetröntgen av huvudet. Baserat på denna information klassificeras hjärnskador som lindriga, medelsvåra eller svåra. Vid bedömning av svårighetsgraden beaktas medvetslöshetens längd och djup, minnesluckans längd efter skadans uppkomst, de symtom och fynd relaterade till centrala nervsystemet som konstaterats vid läkarundersökningarna samt resultat från bilddiagnostik av hjärnan. Svårighetsgraden av symtomen på hjärnskada varierar avsevärt. I de flesta fall är skadorna lindriga och personen återhämtar sig vanligen så att hen är symtomfri efter några veckor eller månader.